NSPH tycks ha omdefinierat målet med psykiatrisk vård till att handla om att sy ihop trasiga familjerelationer, snarare än att återföra patienterna till psykisk hälsa. Detta alldeles oavsett om familjemedlemmarna till dels består av barn eller om samtliga är vuxna. Särskilt tydligt framgår den nya inriktningen i organisationens anhörigprojekt, som håller seminarium i Almedalen idag.
Om anhöriga har det kämpigt eller rent av hamnar i kris, bör de självklart få hjälp och stöd av samhället, på samma grunder som deras närstående får psykiatrisk vård. Hjälpen bör dock inte i första hand ges i deras roller som anhöriga, utan till dem personligen, i deras egna liv. När vi är vuxna är vi självständiga individer, med egna rättigheter och skyldigheter. Vi är inte längre ett familjekollektiv. Det gäller även de personer som får psykiatrisk vård och kallas ”brukare” eller patienter.
Om psykiatrin eller anhöriga vill ha samverkan kring vården av en patient, sker det under förutsättning att patienten, som myndig, självständig människa med egna rättigheter, ger sitt samtycke. Vägrar psykiatrin samverkan, trots patientens samtycke och önskemål, skall den givetvis anmälas till tillsynsmyndigheterna. Om, å andra sidan, patienten har meddelat psykiatrin, att han eller hon inte vill ha samverkan med anhöriga i sin vård, då skall detta besked respekteras! Inga övertalningsförsök får göras mot bräckliga människor, som kan ha svårt att stå emot ett socialt tryck! Det är patienten själv som skall ha den överordnade beslutanderätten över sin vård och sitt liv i denna fråga, oavsett om behandlingen i sig ges under tvång eller ej.
Man kan tyvärr få intrycket, att NSPH i högre grad värnar de anhörigas, än patienternas intressen.
HQ-bulletinen 