När jag aktivt började engagera mig i RSMH och frågan om bättre vård och inflytande för människor med psykisk ohälsa, ungefär år 2004, var det ett ämne som uppfattades angeläget i den allmänna debatten. Det skrevs en hel del i tidningarna, både på gott och ont, och det pågick en diskussion om vad psykisk ohälsa handlade om och hur den bästa hjälpen skulle se ut. I vissa av dessa sammanhang kändes det meningsfullt att delta, eftersom det fanns personer i ledande befattningar som faktiskt lyssnade på de synpunkter och erfarenheter vi brukarföreträdare framförde.
Under de år som har följt därefter har andra problem växt sig allt starkare i samhället och i allt högre grad dränkt den mer svårgripbara och mindre spektakulära psykiska ohälsan. Ute i världen har brutala krig och nya, aggressiva världsledare väckt oro och svåra konflikter att hantera. Tilltagande miljöförstöring, överbefolkning och klimatförsämring har skapat en utbredd undergångsstämning i hela världen. Här hemma har vi haft en stor flyktingtillströmning, som har belastat många samhällsinstitutioner och skapat kulturkollisioner och en känsloladdad, politisk polarisering i samhället. Det har helt enkelt blivit svårt att föra lugna och sakliga samtal om de problem vi gemensamt har att lösa.
Förstå mig rätt. Självklart måste de stora frågorna få ta plats, eftersom de kräver stora och ofta snabba insatser, men samtidigt har allt det där, som tidigare var vår vardagsproblematik, hamnat helt i skymundan. Min upplevelse som företrädare för människor med psykisk ohälsa är, till exempel, att det egentligen inte längre finns något utrymme för diskussionen om dessa människors situation. Resurserna till vård och stöd har, i varje fall relativt sett, skurits ned, och samhället har alltmer inriktat sig mot vad man tror är snabba och enkla lösningar. Medikaliseringen har slagit igenom totalt. Det är psykofarmaka eller ECT eller annars inget alls. Vårdtiderna har krympt till ett minimum. I stort sett kan man säga att ingen längre orkar bry sig. Människor med psykisk ohälsa får klara sig själva eller dö. Som helhet är vårt samhälle upptaget med större och – ja, så är det väl – viktigare saker.
HQ-bulletinen 