Dags att överföra psykvården till socialtjänsten

Det pågår en diskussion om hur man skall förbättra samarbetet mellan psykvårdens två huvudmän – regionerna och kommunerna – eftersom det nuvarande samarbetet inte fungerar. Djupt illamående människor faller mellan stolarna och får inte någon hjälp alls. RSMH har stannat vid ståndpunkten att vi fortsatt skall ha två huvudmän, men att de skall tvingas till bättre samarbete genom förstärkt lagstiftning. Jag respekterar ställningstagandet, men tror personligen inte att det kommer att leda särskilt långt. Så länge vi har två jämbördiga huvudmän, som båda vill frånsvära sig ansvar och kostnader, kommer de att leta efter kryphål i lagarna för att undkomma sitt ansvar. Patientens/brukarens bästa faller ur fokus, till förmån för den egna organisationens ekonomi.

Jag har hört ett antal invändningar mot tanken om att flytta psykvården som helhet till socialtjänsten. Nedan punktar och besvarar jag några av dem.

1. Socialtjänsten har inte resurser att ta hand om psykvården.

Svar: Det är helt riktigt att dagens socialtjänst inte alls har de resurser som krävs. Tanken med att överföra psykvården till socialtjänsten innefattar emellertid också en skatteväxling, så att regionernas skattemedel för psykvård överförs till kommunerna. Små kommuner kan också driva sin psykvård i kommunalförbund, precis som sker med flera andra verksamheter.

2. Det blir svåra gränsdragningar mellan (social-)psykiatrisk vård och medicinsk vård.

Svar: Jag ser inte alls det problemet. Det saknas vetenskapligt stöd för att psykisk ohälsa utgörs av medicinska sjukdomar. Trots många decenniers forskning har man inte kunnat finna några kroppsligt sjukliga avvikelser hos människor med psykiskt lidande. Diagnoserna är i sin helhet subjektivt symptombaserade. Att det handlar om sjukdom i biomedicinsk mening är med andra ord ett antagande, inte någon sanning. Å andra sidan finns det tusentals och åter tusentals vittnesmål från berörda om traumatiska eller varaktigt ogynnsamma livsvillkor under framförallt uppväxten. Övertygande argument talar därför för att psykisk ohälsa skall behandlas som ett psykosocialt problem och inte som ett medicinskt. Självklart kan kroppsliga problem vara knutna till den psykiska ohälsan, och lika självklart måste det därför finnas medicinska konsulter kopplade till socialtjänstens psykvård.

3. Socialtjänsten har inte lagstöd för tvångsomhändertaganden, annat än i fråga om beroendeproblematik.

Svar: Även detta konstaterande är korrekt, men i den mån tvångsomhändertaganden alls är nödvändiga, vilket ingalunda är självklart, får givetvis en överföring av psykvården till socialtjänsten kombineras med nödvändiga lagändringar. En överföring av psykvården till socialtjänsten innebär att huvudmannen aldrig kan frånsvära sig ansvaret för patienterna/brukarna. Svarte-Petter-spelet undanröjs rent organisatoriskt, och även frågan om samordning mellan beroendevård och psykiatrisk vård blir automatiskt löst.

(Publicerad här i väntan på publicering i RSMH-bloggen.)

Små (?) och stora olyckor

När jag aktivt började engagera mig i RSMH och frågan om bättre vård och inflytande för människor med psykisk ohälsa, ungefär år 2004, var det ett ämne som uppfattades angeläget i den allmänna debatten. Det skrevs en hel del i tidningarna, både på gott och ont, och det pågick en diskussion om vad psykisk ohälsa handlade om och hur den bästa hjälpen skulle se ut. I vissa av dessa sammanhang kändes det meningsfullt att delta, eftersom det fanns personer i ledande befattningar som faktiskt lyssnade på de synpunkter och erfarenheter vi brukarföreträdare framförde.

Under de år som har följt därefter har andra problem växt sig allt starkare i samhället och i allt högre grad dränkt den mer svårgripbara och mindre spektakulära psykiska ohälsan. Ute i världen har brutala krig och nya, aggressiva världsledare väckt oro och svåra konflikter att hantera. Tilltagande miljöförstöring, överbefolkning och klimatförsämring har skapat en utbredd undergångsstämning i hela världen. Här hemma har vi haft en stor flyktingtillströmning, som har belastat många samhällsinstitutioner och skapat kulturkollisioner och en känsloladdad, politisk polarisering i samhället. Det har helt enkelt blivit svårt att föra lugna och sakliga samtal om de problem vi gemensamt har att lösa.

Förstå mig rätt. Självklart måste de stora frågorna få ta plats, eftersom de kräver stora och ofta snabba insatser, men samtidigt har allt det där, som tidigare var vår vardagsproblematik, hamnat helt i skymundan. Min upplevelse som företrädare för människor med psykisk ohälsa är, till exempel, att det egentligen inte längre finns något utrymme för diskussionen om dessa människors situation. Resurserna till vård och stöd har, i varje fall relativt sett, skurits ned, och samhället har alltmer inriktat sig mot vad man tror är snabba och enkla lösningar. Medikaliseringen har slagit igenom totalt. Det är psykofarmaka eller ECT eller annars inget alls. Vårdtiderna har krympt till ett minimum. I stort sett kan man säga att ingen längre orkar bry sig. Människor med psykisk ohälsa får klara sig själva eller dö. Som helhet är vårt samhälle upptaget med större och – ja, så är det väl – viktigare saker.

Är familjesammanhållning målet för psykiatrisk vård?

NSPH tycks ha omdefinierat målet med psykiatrisk vård till att handla om att sy ihop trasiga familjerelationer, snarare än att återföra patienterna till psykisk hälsa. Detta alldeles oavsett om familjemedlemmarna till dels består av barn eller om samtliga är vuxna. Särskilt tydligt framgår den nya inriktningen i organisationens anhörigprojekt, som håller seminarium i Almedalen idag.

Om anhöriga har det kämpigt eller rent av hamnar i kris, bör de självklart få hjälp och stöd av samhället, på samma grunder som deras närstående får psykiatrisk vård. Hjälpen bör dock inte i första hand ges i deras roller som anhöriga, utan till dem personligen, i deras egna liv. När vi är vuxna är vi självständiga individer, med egna rättigheter och skyldigheter. Vi är inte längre ett familjekollektiv. Det gäller även de personer som får psykiatrisk vård och kallas ”brukare” eller patienter.

Om psykiatrin eller anhöriga vill ha samverkan kring vården av en patient, sker det under förutsättning att patienten, som myndig, självständig människa med egna rättigheter, ger sitt samtycke. Vägrar psykiatrin samverkan, trots patientens samtycke och önskemål, skall den givetvis anmälas till tillsynsmyndigheterna. Om, å andra sidan, patienten har meddelat psykiatrin, att han eller hon inte vill ha samverkan med anhöriga i sin vård, då skall detta besked respekteras! Inga övertalningsförsök får göras mot bräckliga människor, som kan ha svårt att stå emot ett socialt tryck! Det är patienten själv som skall ha den överordnade beslutanderätten över sin vård och sitt liv i denna fråga, oavsett om behandlingen i sig ges under tvång eller ej.

Man kan tyvärr få intrycket, att NSPH i högre grad värnar de anhörigas, än patienternas intressen.

NSPH vill ta bort sekretesskyddet för psykiatripatienter

Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH), som skall tillvarata brukarnas intressen i psykiatrin, driver sedan 2014 ett anhörigprojekt, med bland annat krav om att sjukvårdens sekretess gentemot anhöriga skall tas bort. Den uppenbara avsikten är att anhöriga skall kunna diskutera behandlingen av sina närstående direkt med sjukvårdspersonalen, över huvudet på de berörda närstående. Sådant förmynderi är definitivt inte att tillvarata brukarnas intressen!

Många gånger kan anhöriga vara till stöd för sina närstående och även en resurs i vårdinsatser och vårdplanering, men det krävs på inget sätt någon uppluckring av sekretesskyddet för att få ett sådant samarbete att fungera. En enkel fråga från sjukvårdspersonalen till den berörda närstående, om de får kontakta och samverka med anhöriga i vårdarbetet, löser problemet på ett ögonblick. Säger den närstående (brukaren) ja, fortgår processen som om sekretesslagarna inte funnes. Säger däremot den närstående nej, så skall givetvis behovet av sekretesskydd respekteras! Då SKALL de anhöriga hållas utanför, så länge vi talar om vuxna och myndiga vårdtagare.

Man kan emellanåt fråga sig vems intressen NSPH arbetar för…

NSPH för inte längre min talan

Inför den statliga psykiatrisamordningsutredningen, 2003, framförde utredaren Anders Milton önskemålet, att de medverkande brukarorganisationerna skulle ”tala med en röst”. Som en följd av det bildades ett nätverk av brukar- och anhörigorganisationer, 2007, under namnet Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH). Avsikten var dock inte att ”tala med en röst”, eftersom det vore lika omöjligt för organisationerna på psykiatriområdet, som det är för de politiska partierna i riksdagen. Tanken var i stället att bilda ett gemensamt organ, som kunde verka som medlemsorganisationernas spjutspets för inflytande gentemot motparterna inom psykiatrin, socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen samt mot riksdag och regering. Nätverket skulle inte driva egen intressepolitik, utan bana väg för medlemsorganisationernas intressen. Av det skälet skulle också det gemensamma organet vara löst sammansatt, som just ett nätverk och inte som en självständig förening.

Ganska snart började emellertid NSPH uppträda som en självständig aktör på det intressepolitiska området. 2009 tog man på sig regeringsuppdraget att driva en kampanj för bättre attityder till människor med psykisk ohälsa, tillsammans med den statliga myndigheten Handisam. Kampanjen fick namnet (H)järnkoll, vilket i sig självt antyder att psykisk ohälsa rätt och slätt är ett problem som har sitt ursprung i människors egna hjärnor. Redan därmed gjorde alltså nätverket avsteg från neutraliteten gentemot medlemsföreningarnas olika ståndpunkter. I kampanjen påstods dessutom, att ”psykisk sjukdom är som vilken sjukdom som helst” och att det inte finns belägg för att föräldrars beteenden har betydelse för barnens psykiska hälsa. Båda dessa påståenden saknar vetenskaplig grund, och jag kritiserade därför kampanjen i ett debattinlägg i Dagens Medicin.

Förra året granskade jag (H)järnkolls hemsida, bland annat för att se hur den till riksförbund ombildade kampanjen presenterar psykisk ohälsa. Jag konstaterade då, att perspektivet fortfarande är oerhört biologistiskt. Så till den grad, faktiskt, att man framför påståenden om ”medfödda […] funktionsnedsättningar”, som det saknas hållbart, vetenskapligt underlag för. Jag skrev ett nytt förslag till text, anpassat till det faktiska kunskapsläget, och Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH) ställde sig bakom förslaget. Trots det har (H)järnkolls styrelse inte ens velat ta upp det till behandling! (Båda texterna kan läsas på min bloggsida.)

Förra året bestämdes också, att nätverket skulle ombildas till självständig förening med majoritetsbeslut i styrelsen. Det innebär att det före detta nätverket kan driva egna intressepolitiska frågor i strid mot minoriteten bland medlemsorganisationerna. Huruvida det finns ett samband med denna omvandling skall jag låta vara osagt, men NSPH har alldeles uppenbart, och i allt högre utsträckning, utvecklats till en ren intresseorganisation för anhöriga. Helt nyligen har man till exempel genomfört ”Anhörigprojektets vårfest”, där ”Årets anhörighjältar” utsågs. Festen leddes av journalisten Sanna Lundell, som i en SVT-serie i höstas betecknade anhörigas roll gentemot sina ohälsodrabbade närstående som en ”djävulsdans”. (Låt mig direkt säga, att anhöriga ofta kan vara ett stort stöd för sina närstående och att detta inte sällan är en mycket krävande uppgift. De kan därför ha behov av stöd i framförallt sina egna liv. Å andra sidan spelar anhöriga, och framförallt då barns vårdnadshavare, lika ofta en avgörande roll för uppkomsten av deras närståendes ohälsa. Att blunda för det är ett oförlåtligt svek mot dessa barn.)

Så som NSPH har utvecklats under nu ett antal år, tvingas jag konstatera, att organisationen i varje fall inte längre representerar mig och mina erfarenheter och att den därför inte kan föra min talan gentemot våra motparter. Min personliga önskan är också att RSMH bryter med det före detta nätverket, för att oberoende kunna driva sin egen intressepolitik.

Biologismen härskar hos NSPH

Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH), det före detta nätverket för brukar- och anhörigorganisationer på psykiatrins område, har under lång tid tagit ensidig ställning för ett biologiskt perspektiv på psykisk ohälsa. Man talar om ”psykiska sjukdomar” (som vilka andra sjukdomar som helst!), ”medfödda funktionsnedsättningar”, att föräldrars beteenden saknar betydelse för ohälsans uppkomst osv. När jag, som medlem och rådgivare inom Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH), granskade presentationen av psykisk ohälsa på den NSPH-ledda, före detta attitydkampanjen, numera riksförbundet, (H)järnkolls hemsida, blev jag förfärad och beklämd. Texten lyder som följer:

”Psykisk hälsa och ohälsa – funktionssätt och olikheter

Alla har en psykisk hälsa, något som de flesta av oss inte direkt tänker på. Psykisk ohälsa innefattar allt från psykisk sjukdom till psykiska besvär som stör välbefinnandet och påverkar våra dagliga liv. 

Det finns många olika psykiska sjukdomar: till exempel schizofreni, bipolär sjukdom (manodepressivitet), depression, olika ångesttillstånd, tvångssyndrom, ätstörningar samt beroendeproblematik.

Till följd av sjukdomen – eller medfödda neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD, Autism, Aspergers och Tourettes syndrom etc – kan man få psykiska funktionsförändringar. Det kan till exempel handla om svårigheter att planera sin tid, hantera stress eller sociala relationer. Då pratar man om en psykisk funktionsnedsättning. Men Hjärnkoll vill hellre prata om psykiskt funktionssätt eller psykiska olikheter. Orden belyser att vi fungerar olika utan att peka ut någon som avvikare.

Berör tre av fyra – angår alla

FN:s Världshälsoorganisation WHO säger att psykisk ohälsa är en av de största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

I Sverige har tre av fyra egen erfarenhet eller erfarenhet av att någon i närheten lever med psykisk ohälsa (Hjärnkolls årliga befolkningsundersökningar). Socialstyrelsen beräknar att mellan 20 och 40 procent av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa. I denna grupp beräknas 10-15 procent behöva psykiatrisk behandling.

Enligt Försäkringskassan är psykisk ohälsa den vanligaste sjukskrivningsorsaken.

Diskriminerande attityder

Trots att psykisk ohälsa är så vanligt diskrimineras och missgynnas människor dagligen i Sverige. Nästan var tredje person säger att man inte kan tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har psykiska problem. Socialstyrelsens siffror visar att personer med psykisk ohälsa får sämre vård och oftare dör i vanliga sjukdomar som cancer, diabetes, hjärtinfarkt och stroke. Att vara utsatt för diskriminering gör att människor också kan hindra sig själva från att söka hjälp, vara sociala och stanna i arbete. På så sätt blir många ännu sjukare. Helt i onödan.”

Jag fick ett uppdrag att omarbeta texten och gjorde nedanstående förändringar, anpassade till det rådande kunskapsläget på området:

”Psykisk ohälsa och funktionsförändringar

Alla har en psykisk hälsa, något som de flesta av oss inte direkt tänker på. Psykisk ohälsa innefattar allt, från allvarliga och funktionsnedsättande tillstånd, till lättare psykiska besvär, som stör välbefinnandet och påverkar våra dagliga liv. 

Det finns en stor variation av symptombilder, som brukar benämnas på olika sätt, till exempel schizofreni, bipolär sjukdom (manodepressivitet), depression, tvångssyndrom, ätstörningar, beroendeproblematik, ADHD, autismspektrumtillstånd, Tourettes syndrom etc. Tillstånden har mer eller mindre överlappande symptombeskrivningar och många gemensamma drag, varav ångest kanske är det allra vanligaste.

Till följd av sitt tillstånd kan man få psykiska funktionsförändringar. Det kan till exempel handla om svårigheter att planera sin tid, hantera stress eller sociala relationer. Då pratar man om en psykisk funktionsnedsättning. Med lämpliga vård- och stödinsatser kan man ofta återhämta sig från symptom och funktionsnedsättningar, eller i varje fall få hjälp med anpassningar i den miljö där man skall leva och fungera.

Psykisk ohälsa och funktionsnedsättning har sannolikt flera, samverkande orsaker, i olika proportioner. Det finns forskningsunderlag, som kan tolkas som att vissa människor har en något förhöjd, genetisk sårbarhet och att stresspåverkan på kroppens organ, redan så tidigt som under fosterstadiet, kan bidra till utvecklingen av psykiatriska tillstånd. Det finns också omfattande, personliga erfarenheter av att trauman eller allmänt ogynnsamma livsvillkor har format den ohälsa man lider av.

Berör tre av fyra – angår alla

FN:s Världshälsoorganisation WHO säger att psykisk ohälsa är en av de största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

I Sverige har tre av fyra egen erfarenhet eller erfarenhet av att någon i närheten lever med psykisk ohälsa (Hjärnkolls årliga befolkningsundersökningar). Socialstyrelsen beräknar att mellan 20 och 40 procent av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa. I denna grupp beräknas 10-15 procent behöva psykiatrisk behandling.

Enligt Försäkringskassan är psykisk ohälsa den vanligaste sjukskrivningsorsaken.

Diskriminerande attityder

Trots att psykisk ohälsa är så vanligt diskrimineras och missgynnas människor dagligen i Sverige. Nästan var tredje person säger att man inte kan tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har psykiska problem. Socialstyrelsens siffror visar att personer med psykisk ohälsa får sämre vård och oftare dör i vanliga sjukdomar som cancer, diabetes, hjärtinfarkt och stroke. Att vara utsatt för diskriminering gör att människor också kan hindra sig själva från att söka hjälp, vara sociala och stanna i arbete. Av det skälet mår många ännu sämre än de skulle behöva göra. Helt i onödan.”

RSMH:s intressepolitiska utskott ställde sig bakom förslaget och lade fram det för (H)järnkolls styrelse, som dock först förhalade och sedan vägrade behandla det. Man vill alltså ha en biologiserande men vetenskapligt svagt förankrad presentation av psykisk ohälsa hellre än en text anpassad till det faktiska kunskapsläget. Det säger det mesta om vilket synsätt det före detta nätverket vill förmedla till allmänheten.

 

Välkommen!

Det här är det första inlägget i min mycket trevande start av min första egna blogg (utöver min Facebook-sida). Det mesta kommer nog att se väldigt odesignat och nybörjaraktigt ut ett tag framöver, eftersom jag ännu inte alls kan funktionerna i WordPress-systemet. Du som har förirrat dig hit får ha överseende med det. Likaså med att nya inlägg kommer att uppträda mycket sporadiskt den första tiden.

Mina intresseområden är politik, allmänna samhällsfrågor, människorättsfrågor, etik, psykisk ohälsa och mycket mer. Detta och en del annat kommer jag att skriva om – när jag väl kommer igång. Ju fler som sedan intresserar sig och skriver kommentarer, desto aktivare blir jag sannolikt själv i bloggen.

Allt gott och på återseende!